Eric Bibb fick rådet av Bob Dylan – “håll det hela så enkelt som möjligt” – och har följt rådet med framgång. Ett ganska bra råd förresten – nog ser man vart publikmassorna söker sig. “Simply is the best” gäller nog i många sammanhang – inte bara inom musiken. 16 album med Eric Bibb talar sitt tydliga språk och bluesen som grundmoment i hans sång tilltalar många. Och varför inte – bluesen har och har haft både instrumental och sånglig fraaaaamgång genom tiderna. Tillsammans med gitarristen Staffan Astner framträdde Bibb med enkel, tilltalande blues och de dubbla gitarrerna åstadkom tillräcklig omväxling.
Gustav Lundgren har däremot gjort det svårt för sig. Bebop har aldrig nått fram till stora massorna – inte ens i bebopens barndom i början av 1940-talet. Vid sidan av den tidens dominerande swingmusik blev bebopen en konstart, som intresserade musiker och verkligt musikälskande och musikintresserad publik. Bebopen blev aldrig den stora massans musik, därtill kräver den för mycket av sina lyssnare. Men den har hängt med i olika varianter genom åren, vilket om något borgar för en viss kvalitet. Somliga påstår att jazzen hittills har stått musikaliskt högst i denna form. Gustav Lundgren Quartet med gitarristen Teemu Viinikainen och altisten Johan Hörlén briljerade med gitarrbebop, avbrutet av Hörléns altsax, som hängde med i svängarna. Det var inte precis Charlie Parker, Dizzy Gillespie eller tidig Miles Davis, men det var utomordentligt intressant gitarrspel av herrarna Lundgren och Viinikainen. Utan vidare kan man påstå att dessa båda herrar bjöd på den mest högtstående gitarrmusiken under Pori Jazz detta år, trots Jeff Beck och andra, som publikmässigt (och ekonomiskt) haft större framgång. Teemu Viikainen har jag hört i andra sammanhang, men ändå imponerade han oerhört denna dag.
Husband var en anna överraskning, inhemsk sådan med drag av jazz, humppa, ja vem vet vad i finländsk musik. En underhållande minneskonsert av nyligen bortgågna Pekka Pohjola. Basmästarens roll sköttes av Harri Rantanen och gitarristerna Varre Vartiainen och Marzi Nyman sekunderade ypperligt. Arttu Takala på vibrafon var på humoristiskt humör och Anssi Nykänen bakom kaggarna höll ihop gängets musik. Humorfylld jazz kan man också kalla det hela, mycket underhållande sådan.
Jeff Beck, den framgångsrika och kanske delvis stilbildande gitarristen med sjungande ton i gitarren, var en behaglig upplevelse live, med mycken musikalitet och omväxlande program. En bar avslutning på en bättre Pori Jazz än på länge.