Men då han satte sej framför flygeln var han en mogen artist. Som han själv säger att hans förebilder är de stora pianisterna: Oskar Peterson ,Keith Jarret och Chick Corea, förundrar man sej över hur långt denna wonder boy kommer att gå. Vi fick bl. höra “Green Dolphin Street “och ” My Piece“.
{multithumb thumb_width=550 thumb_height=279 thumb_proportions=bestfit border_size=0px caption_pos=below}
Efter denna behagliga uppvärmningstrio var det dags för den andra Wonder Boy: 85 åriga Roy Haynes med sitt Fountain of Youth Band. Haynes val av musiker var lyckat. Pianisten Martin Bejeramos spel var mycket intensivt och saksofonisten Jaleel Shaw lyrisk, basisten David Wong kunde sitt och Haynes groove rullade som förut. I konserten var det inget överdrivet bevisande, det behövdes inte. Styckevalen var tror jag för de flesta bekanta och det njöt man av.
{multithumb thumb_width=260 thumb_height=260 thumb_proportions=bestfit border_size=0px caption_pos=below}
Tex. i stycket:”I Love You” fick man en känsla av att alla fyra musiker älskade sina instrument. Haynes slutsolo i detta stycket övergick som början till stycket:”Questions and Answers” om jag inte misstar mej. Sen följde Patrick Methenys stycke “James“, som för mej är en favorit . Den har jag hemma lyssnat på gång på gång och likaså “It could happen to you“och ännu inte tröttnat. Den ca. två och en halvtimme långa konserten avslutades med “My heart belongs to Daddy” Personligen var jag åtminstone mycket nöjd med kvällen.
I bussen hem från Tapiola diskuterades det livligt om konserten och alla var av samma åskit: Nöjda.
Då all denna musik fortfarande fanns innom mej kom jag att tänka på min egen Daddy ,som när jag var barn och ung tog med mej på konserter och musiktillställningar och han sade: Man behöver inte kunna spela eller sjunga men man måste lära sej att LYSSNA.